Fyrishovs historia

1700-talet

Den första badplatsen låg ungefär på den plats där Fyrishov idag ligger. Den kallades Lerviken och var på 1700-talet inte mycket mer än en badplats vid åstranden, rätt så långt utanför stan.

1857

Ett Kallbadhus byggdes 1857 vid Eddaspången, det blev ett populärt tillhåll för Uppsalas invånare. I samband med 1867 års magisterpromotioner, genomfördes här för första gången, det ”Mollbergska hoppet” inför publik. De jublande åskådarna satt på stranden mitt emot. Här genomfördes även de högtidliga Magisterpromotionerna. Det var främst för herrar, damernas magisterpromotion genomfördes i all enskildhet. Badhuset revs 1924.

1925

I juli invigdes det första Fyrisbadet i höjd med nuvarande Fyrishov, det klassades av pressen som Sveriges modernaste simstadion. Det var ett kommunalt bad som drevs av Upsala Simsällskap genom en särskild badhusstyrelse. Badhuset byggdes på pålar ute i Fyrisån med åtskilda herr- och damavdelningar. Simundervisning bedrevs i djupsumpen, medan de icke simkunniga hänvisades till grundsumpen. På den motsatta stranden byggde medlemmar i Upsala Simsällskap på egen hand en läktare, som rymde 1000 åskådare på numrerade bänkar stadigt förankrade i marken.

1959

Det andra Fyrisbadet var Sveriges största simstadion när det stod färdigt 1959. Det var ett friluftsbad, samma bassäng som idag finns i simhallen. Bassängen grävdes för hand, på slutet fick man hjälp av en grävskopa.

1967

Fyrishallen, Idrottens hus, stod färdigbyggd och fin efter många års planerande. Flera idrottshallar för en lång rad sporter, och en ”joggingstig” över Fyrisbadets gröna fält. Man var tidigt ute med ambitionen att få igång en motionsdrive bland allmänheten.

1991

Den 2 januari 1991 invigdes Fyrishov. Man hade då byggt tak över friluftsbassängen, ett tropiskt äventyrsbad, relaxbad och restaurang. Det hela byggdes samman med Fyrishallen, och bildade en komplett bad-, sport- och rekreationsanläggning.

2013

I augusti 2013 öppnade fyra stora nybyggda multihallar, som gör Fyrishov till en ännu mer komplett och unik arena. Den nya hallbyggnaden byggs på Fyrishovs mark i korsningen Gamla Uppsalagatan och Idrottsgatan, med entrén vänd mot Gamla Uppsalagatan. Det nya huset byggs samman med den befintliga hallbyggnaden,
mellan de båda husen skapas ett litet torg för mindre events och utomhusaktiviteter. Byggnaden innehåller fyra stora hallar i två plan, två uppe och två nere. Hallarna är multiflexibla, vilket innebär att de är förberedda för många olika aktiviteter. I första hand idrotter men även mässor, utställningar, kongresser, stora konferenser eller konserter. Kapaciteten på hallar med samma mått som Hall A och B ökar från två till sex. Hallarna kan användas var för sig eller sammanslagna, en yta på 2000 m2 vardera. Nu kan vi ta emot upp emot 10 000 besökare samtidigt och de stora ytorna och utökade flexibiliteten skapar spännande möjligheter.

De första profilerna inom simhoppningen

När Uppsala vid mitten av förra seklet hade begåvats med ett ”riktigt” badhus i Fyrisån uppkom nya och mera lustfyllda möjligheter att göra något mera än att bara behagligt njuta av sitt badande. Man upptäckte att det gick att göra något av sin luftfärd mellan trampolinen och den mötande vattenytan. Några av de akademiker som ägnade sig åt simning började nu känna sig för inom simhoppning. Lars Fredrik Isander lyckades med att experimentera fram och stå fadder till ”Isanderska hoppet”, ett välkänt simhopp än i dag.

Ett par decennier senare uppenbarade sig bohemen och akrobaten Anders Fredrik Mollberg på arenan – trampolinen. Medvetet eller omedvetet gick han ett steg längre i sin ”Isander” han gick runt, och det blev ett volthopp.  Det ”Mollbergska hoppet” hade sett dagens ljus!

Anders Mollberg var en excentrisk herre med långt svart helskägg som en gammal testamentenlig profet. Han var oerhört populär och en baddare att hoppa simhopp. Det sades om honom, att han kunde slå ”hur många volter som helst, när som helst och var som helst, på land, i luften eller i vattnet”. Han livnärde sig ytterst torftigt på att arrangera simuppvisningar under sommaren. På det eventuella nettot sökte han sedan existera under vintern.  Hans glansnummer hette ”Mollbergs försvinnande”.

Mollberg emigrerade till Amerika, gjorde djärva vikingahopp från rånocken på fartygen i hamnarna och var en karl helt efter amerikansk smak. Innan Mollberg år 1879 lämnade sim- och badinrättningen och Upsala Simsällskap hade han av föreningen fått ta emot en hedersgåva, en ”silverne snusdosa”, fylld av gyllene dukater. En gåva han omsorgsfullt rullade in i snusnäsduken.

Man vet enligt passagerarlistan att Mollberg i juni 1880 lämnade Göteborg med destination Chicago, dit han emellertid aldrig anlänt.

I simundervisningens vagga

Även om simundervisning sporadiskt förekommit i Sverige från mitten av 1700-talet var det först och främst i och med bildandet av Upsala Simsällskap 1796 som ”den särdeles välgörande simkonsten” fick verklig utbredning i landet.

Samma år avhölls den första svenska simpromotionen i Uppsala. Simsällskapets stiftare Jöns Svanberg belönade då tio promovendi för deras färdigheter i simning genom att bekransa dem med vita näckroskransar. Förebilden för promotionsakten hämtades från de akademiska magisterpromotionerna. Senare tiders simpromotioner har i större eller mindre utsträckning hållit fast vid de ursprungliga ritualerna.

Vid de allra tidigaste promotionerna förekom endast en utmärkelse men ganska snart infördes två grader vid bekransningen; simmagistern fick ”den större belöningen”, en eklövskrans, och simkandidaten ”den mindre belöningen”, en pillövskrans (tillgången på näckrosor var förmodligen begränsad). Om magister- och kandidatfädigheterna har tvåhundra år på nacken är de välbekanta simmärkena av skilda kategorier och valörer av betydligt senare datum. Ungdomens simmärken – järn, brons och silver – instiftades 1932, simborgarmärket tillkom 1934 och en del av de övriga är ännu yngre.